H j ä r t i n t e n s i v e n

De flesta vet redan vad som hänt. Men det är i alla fall min älskade mamma som just nu ligger på hjärtintensiven, hon åkte in akut i onsdags. De vet fortfarande inte vad som är fel med hennes hjärta, men röntgen har inte visat något. Igårkväll/Inatt hade det blivit värre och hon hade haft jätteont, så hon hade övervakning inatt. Tack och lov att mediciner finns, som kan ta bort smärtan! Om så bara för ett tag.

Behöver jag ens beskriva den fruktansvärda känslan av att vara 49 mil bort, nästan 6 timmar ifrån min mamma som ligger där borta, på hjärtintensiven? Dock vet jag att det är det bästa stället hon kan vara på, om något skulle hända. Alla experter och aparater. Men bara ordet "hjärtintensiven" låter ilande hemskt, så brutalt på något sätt.

En manlig bekant till henne ringde runt 12 och frågade om mamma fortfarande var inlagd, ja svarade jag och undrade om det verkligen var rätt nummer han hade fått. Och det var det, så självklart blev jag orolig när hon inte svarat när han ringt. Men jag försökte lugna mig själv med att det var lunchtid och att hon säkert var och åt lunch. För en timme sedan ringde jag, inget svar. Jag ringde igen, men inget svar. Då kunde inte skräcken hålla sig på avstånd längre och tårarna kom. Jag ringde syster och frågade om hon hört något, men det hade hon inte. Så då ringde jag hjärtintensiven och frågade efter henne, och då var hon bara ute i dagrummet plus att hon hade fått bytt rum. Sköterskan skulle be henne ringa mig.

Det visade inget på röntgen som sagt, och då menade de att det inte kan vara något livshotande. Men eftersom hon får sådana kramper ibland och får så ont, och de inte vet vad det är. Så blir man ju jätteorolig! Och värre blir det som sagt när man är såå långt borta ifrån henne. Älskade mamma!

Nu vet ni, så slipper jag svara på hundra frågor. Jag visste inte tidigare om jag fick berätta, men det fick jag.